Skriver nästan aldrig...
Usch, tänkte att jag skulle blogga varje dag och kunna gå tillbaka för att se hur Milla utvecklats. I min förra blogg skrev jag hur mycket och ofta som helst. Men så var det ju det där med privatliv... Egentligen har jag inget alls att dölja, inga sjuka hemligheter eller knepiga vanor. Ändå får man passa sig för vad man bloggar om, blir så lätt att man skriver något som rör upp, eller väcker folks nyfikenhet.
Jag menar, visst är det så att ni alla har saker som ni inte vill dela med hela Sverige, trots att det är heelt normalt. Det är väl det som kallas intigritet, vissa har stark, andra svagare. Själv har jag i många år varit "överöppen". Kan inte fatta att jag blivit såhär "normal". Minns att jag för tre år sedan satt på tågstationen med mitt överblonderade hår och tänkte "någon dag kommer jag väl också ha brunt halvlångt hår och nästan alltid vara osminkad". Och tadaa, hur ser jag ut nu? Som världens mest alldagliga!
Någonstans mellan att jag blev ihop med Jimmy och fick Milla försvann min tidigare starka personlighet och jag har gått in en en slags "helt normal" roll. Sen kan man ju diskutera hur normalt det är att få barn när man bara är 18 år..
Ibland undrar jag var hon tog vägen, den där helgalna, öppna tjejen som sa allting rakt ut och sket fullständigt i vad alla andra tyckte.
Kallas det mognad? Att vara mer artig, anpassad och neutral?
Är det så man blir när man blir vuxen?
Jag menar, visst är det så att ni alla har saker som ni inte vill dela med hela Sverige, trots att det är heelt normalt. Det är väl det som kallas intigritet, vissa har stark, andra svagare. Själv har jag i många år varit "överöppen". Kan inte fatta att jag blivit såhär "normal". Minns att jag för tre år sedan satt på tågstationen med mitt överblonderade hår och tänkte "någon dag kommer jag väl också ha brunt halvlångt hår och nästan alltid vara osminkad". Och tadaa, hur ser jag ut nu? Som världens mest alldagliga!
Någonstans mellan att jag blev ihop med Jimmy och fick Milla försvann min tidigare starka personlighet och jag har gått in en en slags "helt normal" roll. Sen kan man ju diskutera hur normalt det är att få barn när man bara är 18 år..
Ibland undrar jag var hon tog vägen, den där helgalna, öppna tjejen som sa allting rakt ut och sket fullständigt i vad alla andra tyckte.
Kallas det mognad? Att vara mer artig, anpassad och neutral?
Är det så man blir när man blir vuxen?
Kommentarer
Trackback
